Det är inte varje dag, eller ens varje helg som man har så celebert besök som lördag 29 aug 2009. Tångeråsen Gärde byalag nästan bokstavligen snubblade över möjligheten att arrangera en konsert med inga mindre än  Kalle Moraeus och Bengan Janson vid hällristningarna i Gärde. Vi hade inte tänkt arrangera något i sommar men byalaget funderade väl 3 sekunder innan vi beslutade oss för att vi naturligtvis måste ta chansen. Platsen vid hällristningarna är numera etablerad som arena och vi är en vältrimmad organisation där var och en vet vad vi ska göra.

Och vi är tillräckligt modiga/galna för att hoppa på något så stort som detta. Som "förgubbe" hade vi den goda smaken (sade dom med stor ödmjukhet) att engagera Mikael Eklöv, en mycket duktig och rolig trubadur från Hålland. Bättre uppstart kan man inte ha. Mikael framförde egna låtar, däribland "Annas café" och fångade publiken direkt med sin närvaro, humor och karaktäristiska röst. Och mitt i en av Mikaels låtar dök plötsligt Kalle och Bengan upp och kompade, snacka om briljant och smidig övergång från supportakten till huvudattraktionen! Den välkända duon drog igång med Benny Anderssonlåten "Klinga mina klockor" och sedan var showen igång! Och SHOW är det! Dom här två grabbarna KAN verkligen hålla i en publik. Och bara med sig själva, en fiol och ett dragspel. Vilket sväng! Och mellansnacket är rena stå uppkomiken; från limerickar till spontan drift med varandra fick dom publiken att aldrig sluta le och skratta mellan applåderna. Vissa nummer var självklara; "O Sole Mio" lär nog Kalle aldrig komma ifrån att göra liksom att man kräver att Bengan skall spela Erik Franks "Novelty accordion". Ronny Erikssons "Min bror" kändes också självklar i setet som verkade vara mycket spontant. En låt övergick till "Beatrice"  som Kalle plötsligt sjöng helt oplanerat till Bengans förtjusning. Uppenbarligen gör dom så när dom spelar på två man hand, flexibiliteten och leklusten är stor. Och publiken gillar det men även de två musikerna. Och man måste vara en stor musiker för att behärska detta. Improvisation är inte lätt och det är få förunnat att vara så skickliga som Kalle Moraeus och Bengan Janson. Mot slutet spelade dom "Koppången", ett otroligt vackert stycke skrivet av Per-Erik Moraeus. Många ögon tårades under detta känslosamma epos.