Det ryktas att alla väsen börjar röra på sig igen och planerar att bli sedda till sommaren igen, de fick mersmak på detta sedan den campande Stockholmsfamiljen fick upp ögonen för dem i somras nere vid hällristningarna Gärde, Offerdal. Under åratal har de inte blivit sedda förutom av några skarpsynta personer som har förmågan att se mer än det som går att mäta i millimetrar och gram. Tur var det att de vågade sig fram i synfätet för alla människor, mycket berodde det på Maj Persa, kvinnan med en sällsynt förmåga som hon inte själv blivit riktigt varse om förrän i somras. Hon blev bron mellan två världar där den ena världen lever med gaspedalen i 190 och köper sig lycklig, i allafall verkar de tro det själva, den som har mest saker när man dör vinner! Den andra världen är där sanningen troligen finns och där livet går i enlighet med naturen. Där existerar inga sekunder eller minuter, centimetrar eller decimetrar, hekton eller kilon, dollar eller euros. Det behövs inte där. Det är där visdomen, musiken, poesin och humanismen kommer ifrån.

Men vad är det dessa underliga väsen vill oss stressade "moderna" människor egentligen? Och vad ska vi med dom till? Det kan väl aldrig vara så att de vill ta ifrån oss något? Tänk om de tänker ta ifrån oss alla prylar som gör oss sååååå lyckliga, vad ska vi då ta oss till? Tänk om dom tar mobiltelefonen så att det inte går att nå oss varendaminut-dygnetruntveckautveckain varjemånadochår,"twentyfour-seven"som amerikanarna säger? Eller alla kabel TV kanaler så man inte kan se alla "kvalitetsprogram" när som helst på dagen, t ex alla dokusåpor med nya kändisar som blir kändisar för att de råkar bli kända? En riktig katastrof ser ut vara nära förestående.

"När behovet styr över förståndet, då har man blivit människa" som ett väsen sade. Är det så? Har vi människor blivit så egofixerade och uppfyllda av vår egen förträfflighet att vi ser bara oss själva? Vi ska se på det här:

1. Vi vill ha mycket pengar och då menar jag MYCKET pengar. Vi får aldrig nog. Har vi en miljon i lön så vill ha en miljon till, det finns inget tak. Gärna en fallskärm också på runt 100 miljoner eftersom vi är SÅ oumbärliga och kompetenta.

2. Vi gör aldrig fel, och blir går något snett så vi skyller på någon annan, gärna någon som har lägre rang. Vi chefer gör faktiskt aldrig fel.

3. Om vi inte får våra fallskärmar eller 100 miljoner-i-månadenlöner tar vi våra företag och flyttar utomlands. Ingen tar våra privilegier.

4. Om någon har högre lön än mig som direktör vill jag ha lite mer, inte mer än skäligt med tanke på alla storverk jag uträttar. Jag är oumbärlig.

5. Det är skönt att vara politiker eftersom jag efter några få år i politiken får en schysst pension på minst 40 000 kr och då kan jag dra mig tillbaka vare sig jag är 30 eller 40 år. Det har jag ju gjort mig förtjänt av, eller hur?

6. Om någon säger emot mig som makthavare blir jag ARG och ser till avskeda personer som har mage att komma med andra idéer än mina. Jag väljer att att omge mig med personer som tycker som jag så jag får fortsätta att vara snäll.

7. Jag ser till att jag får så mycket förmåner som möjligt och drar mig inte för att sänka lönerna för de sämst betalda för att jag skall få ytterligare en miljon i min fallskärm. En swimmingpool kan aldrig bli för stor!