September 2004

Ja, nu sitter man i höstmörkret och filar på lite repliker till sommarens premiär.
De känns rent gruvsamt te läva opp te förväntningan ett Pilgrim på vift.

Jag tittar ut i kolmörkret genom fönstret och det enda jag ser är ett par gatlysen. Det kunde ha varit hemma i Skärvången men verkligheten är en annan. Där utanför finns Stockholm. Ja, je bor der nu för tin. Tänk vad mörkret kan dölja och vad ljuset avslöjar. Men ljuset här har inget otrevligt att avslöja utan där finns vackert färgade höstträd och blommande astrar. Vi bor i en grön liten oas på Johanneshov.

Innanför detta fönster sitter jag nu och skriver. Då befinner jag mig helt och hållet i en annan värld. Det lilla kontoret på 8 kvadrat förvandlas plötsligt till en ljuv skogsglänta vid Gärdeån i Offerdal som är en av de vackraste platser jag vet. Den brusande ån, fågelkvittret, grönskan. Jag kan se alltihop framför mig. Jag kan se hur mina rollfigurer rör sig mellan träden. Var de ska gå för att man ska utnyttja sceneriet bäst. Jag kan se deras kostymer framför mig och ibland fnissar jag för mig själv över någon replik som jag är överförtjust i. Här och nu kan jag göra så och skapa mig en egen bild av hur det kommer att se ut. Det som är en av de mest fascinerande sakerna med det här jobbet, är att när mina ord i form av ett manus, lämnar mina händer och kommer i andra händer, då händer det saker…

Min tydliga bild förvandlas till lika många bilder som det är skådespelare. Är det inte fantastiskt? Tänk så många möjligheter det plötsligt blir. Tänk hur mycket huvudbry det blir när jag måste tänka om! Härligt!

Det här med att skriva manus är ju inte alldeles för ro´s skull, om man säger… Det tar tid, det tar mycket tid och många gånger kommer det inte ens en endaste liten bokstav ner på papperet, eller skärmen är väl mer sanningsenligt. Det är inte det att kopplingen hjärna - fingrar, inte fungerar utan att ledningarna är längre vissa dagar.

Jag läste för inte så länge sen Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Jag måste nog personligen skriva och tacka henne för hennes fullkomligt förlösande kapitel om "ställtid".

Mitt skrivande innehåller mycket ställtid, en viktig tid, vet jag nu, där hjärnan jobbar utan att jag vet om det. Det är bra. Mer ställtid åt folket! Det skulle vi alla må bra av. Tack för det Bodil! Det slår mig att hela mitt manus egentligen kanske handlar om ställtid. (Oj, jag blir skyldig Bodil mycket nu). Att vi måste låta det vara tomrum i livet ibland, ge oss själva tid för att upptäcka var vi befinner oss och vart vi är på väg.Fast manuset innehåller en stor portion komik och humor också.

Jag själv är nästan alltid på väg. En rastlös själ. Från ett Jämtland där jag visste all trygghet fanns, slets jag upp med rötterna av kärlekens stormande vindar och landande i den stora huvudstaden. Jag stormtrivs! Nu är jag inte rastlös längre utan det är jobbet som aldrig är på samma ställe. Inte kärleken heller för han har samma slags jobb. Frilansande kulturarbetare.

Här i stan finns ett aldrig sinande kulturutbud som jag utnyttjar maximalt. Man är som en utsvulten hundvalp. Man slukar allt med en glupande aptit. Sen finns ju det där precis utanför fönstret, som jag berättade om först och så Stockholms skärgård. Det är vackert och man väljer själv hur man vill leva här. Jag lever just nu som sagt var vid Gärdeån…

Livet är föränderligt och fort går det så det gäller att hänga med i svängarna så man inte trillar av. Jämtland, Stockholm, Östersund, Vimmerby. Ena veckan här, andra veckan där.

Sommaren har jag delvis tillbringat i Vimmerby med att jobba på Astrid Lindgrens värld. Jag har haft den äran att vara tant Prusselius eller Prusseluskan om man så vill. Ett fantastiskt jobb där jag snutit barn och förfärat mig över hur dåliga föräldrar det finns, på skoj!
Sällan känner man sig så behövd i skådespelarsammanhang som man gör där. Det är heller inte så konstigt när man får möta tre generationer som har växt upp med Astrid och Pippi och blir lika lyckliga allihop, när sagan blir verklighet.

Mitt i allt resande har jag inom mig burit med mig Gärdeåns brus och nu sitter jag här. Ställtiden är över och orden flödar...

Tillbaka till nuet och mitt manus. Telefonen ringer och skogsgläntan vid Gärdeån förvandlas alltför raskt till ett kontor igen.
Detta var några ord från en manusförfattare som drömmer sig bort mot sommarens äventyr i Offerdal. Du kommer väl ... och du ... glöm inte ställtiden ... det är då vi ska andas….

//Elin Olsson

>Tillbaka till Nyhetsarkivet